Tänk dig att du köper ett par nya skor. Dessa skor inviger du sedan med att springa ett maraton på 3 mil. En bit in i loppet känner du att du börjar få besvär. Du väljer att fortsätta ändå, ignoera smärtan. Du tänker att "äsch, det är inte så farligt" Du springer vidare. Det är här är ett lopp du bestämt dig för att genomföra, så för dig finns inte alternativet att ge upp.

Du är driven, engagerad,envis och är van att alltid slutföra - oavsett hur ojämt terrängen är, hur kraftig motvinden än är eller hur hårt regnet än piskar dig i ansiktet.

Du har bra support och vet att måna hejar på dig, tror och vet att du kan klara detta och dessutom med bravur. Du kanske även fått höra tvivlande kommentarer från personer som inte tror på dig och du är därför fast beslutsam att motbevisa dom - DU KAN VISST!

Skavsåren växer och gör mer och mer ont men du pressar dig själv till att ignorera smärtan och fortsätta. Du vill inte göra dina nära och kära besvikna och framför allt inte dig själv - du är alldeles för stolt för det. Du har sprungit maraton förrut, längre dessutom, så några skavsår ska inte få stoppa dig!

När du väl kommer i mål faller du ihop i ren utmattning, pulsen är hög och du kämpar för att få tillbaka andningen på en normal nivå. Du börjar också känna av precis hur stora skavsåren är, hur det riktigt värker i hela i fötterna. Såren blöder kraftigt och du upplever en smärta du aldrig tidigare varit med om. Du tänker att du får plåstra om såren och låta bli att använda dom nya skorna till dess att skavsåren läkt.

Bara det att du har inga andra skor. Du måste använda dessa dagligen, trots att det ökar smärtan oerhört. Du försöker bita ihop så gott du kan, klistra på ett leende och dölja hur ont du faktiskt har.

Vardagen blir jobbig eftersom varje steg du tar ger en skjutande smärta från fötterna upp genom hela kroppen.

Smärtan tar upp mycket av din energi, du blir tröttare och tröttare. Du får svårt att koncentrera dig, svårt att slappna av på kvällen, svårt att kunna somna efersom smärtan ständigt finns där. Du sover dåligt och varje gång du vänder på dig nuddar täcket återigen såren. Du kanske börjar känna dig nedstämd eftersom du drar dig för att göra allt det du tidigare gjorde.

Viljan finns där men smärtan och orkeslösheten är större. Du börjar känna oro att såren kanske aldrig kommer att läka. Dina nära och kära kanske betvivlar hur hög smärtan faktiskt är, du känner dig misstrodd och behöver lägga onödigt mycket energi på att på något sätt bevisa hur ont det gör. Du kommer inte längre ut på dina motionsrundor, vilket också gör dig nedstämd. Du vill men du vet att såren blir värre. Din plötsliga brist på motion kanske får dig att börja öka i vikt, något som också gör dig ledsen.

Du kanske känner dig misslyckad för att du inte klrarar av det du tidigare kunde göra helt utan varken ansträgning eller problem. Det är mycket som påverkas av dessa skavsår.

Efter att du tvingat dig själv till att ta det så lugnt du bara kan en dag, börjar ena såret faktiskt att kännas lite bättre. Du känner dig försiktigt optimistisk, att nu vänder det äntligen! Du snabbar upp tempot igen vilket givetvis resulterar i att såret går tillbaka till det sämsta skicket.

Dom blir värre och värre, vilket gör att du till slut går till läkaren för att få hjälp.

Läkaren ser ett allvar i situationen som du inte riktigt kunnat se, tillåta dig att förstå.

Du ordineras vila och fötterna i högläge, såren behöver få möjlighet att kunna läka innan du kan fortsätta i den takt du tidigare haft.

Men hur ska du kunna sitta med fötterna i högläge hela tiden? Du har ju en massa ansvar och förpliktelser som du inte kan strunta i! Du har ett jobb att sköta,barn att ta hand om,mat att laga,tvätt att tvätta, ett hem att hålla städat. Dessutom måste du underhålla och vårda dina relationer till familj och vänner, du måste visa framfötterna på jobbet för att få den där befodran du väntat på.

Nej, fötterna i högläge får vänta. Du kanske lyckas få till några minuter på kvällen när barnen sover, alla sysslorna är utförda. Du intalar dig själv att det kommer bli bra samtidigt som rädslan att det inte kommer det har vaknat. Du dribblar bort dig själv och dina egna behov för att inte svika någon annan, varken jobbet eller familjen och vännerna.

Detta blir en ond cirkel och du sätter rent ut sagt käppar i hjulet för dig själv - såren kommer inte att läka av sig självt. Så länge du fortsätter att nöta på dom, kommer dom inte att bli bättre.

Precis så känns det för mig i min utmattning/utbrändhet.

Jag går omkring med skavsår som aldrig får chans att läka eftersom jag inte ge dom möjlighet till det. Varje dag är en kamp, som inte är synlig utåt. Döm mig inte för att jag är trött och har ont, försök istället förstå hur påfrestande min väg har varit, hur mycket mitt maraton hade sönder inom mig.

Det är som att du där på mållinjen av loppet föll ihop och bröt hjärnan. Hade du i fallet istället brutit benet så hade du blivit gipsad, haft gipset i x antal veckor innan du hade påbörjat en några veckor lång rehabilitering. Efter en tid hade du sedan varit fullt återställd.

Alla hade enkelt kunnat SE att du var skadad, alla hade förstått att du inte kunde springa längre.

Hjärnan går inte att gipsa. Det går inte att använda silvertejp för att tejpa igen sprickorna och inget superlim i världen kan få ihop bitarna på exakt samma ställe.

Jag längtar tills mina skavsår har läkt.

Och jag önskar verkligen att jag hade brutit benet istället.

Jag vill så mycket men kan inte alltid.

Blir fort trött av alla intryck

Kropp och knopp bestämmer, inte jag.

Orkar inte med stress,full fart,mycket ljud,prat och tjat.

Press och krav likaså.

Hjärnan blir trött och yr, minnet sviker.

Vart tog glädjen och lusten vägen?

Tårar rinner lätt, måste vila i min takt.

Vill inte, ledsen, jag faller och reser mig igen och igen....Nej, det syns inte utanpå hur det känns inombords.

Varje dag är en kamp. Ingen balans i livet, stabilitet och trygghet.

Vill bara må bra kunna leva inte bara överleva.

Känner inte igen mig, är inte jag, är sjukdomens ansikte du ser.

**************************************************

*************************************************

Med trötta binjurar och utbrändhet menas en kollaps som följer efter en långvarig stress vilket gör att hjärnfunktionerna försämras, vilket leder till symtom som koncentrationssvårigheter,humörsvägningar,överkäns

lighet för sinnesuttryck (ljus,ljud,lukter,smärta), oförmåga att tänka klart, förlust av korttidsminnet,ångest,oro eller depression.

En som är utbränd drabbas lätt av muskel - och ledvärk, återkommande infektioner, hudproblem, hjärtinfarkt,magsår och matsmältningsproblem. Vi försätts i ett onaturligt tillstånd vid långvarig stress som tär på kroppens närings - och energiresurser, stör de naturliga reglersystemen och så småningom leder till total utmattning. Processen sker i tre olika steg:

1. Stress: Det sympatiska nervsystemet aktiveras och ökar kroppens prestationsförmåga. Binjurarnas utsöndring av stresshormoner ökar, blodsockerhalten höjs, blodtrycket ökar och blodets fettsyrakoncentration höjs.

Matsmältningen hämmas. Långvarig stress utsöndrar kortisol som är ett hormon som låser fast kroppen i högsta beredskap under en längre tid.

2. Anpassning: Upplever man stark stress varje dag under en längre tid uppstår sressrelaterade problem. Kroppen anpassar sig för att kunna reagera mer effektivt på stress och är ständigt inställ dpå fara,kamp eller flykt. Man fastnar i ett permanent stresstillstånd eftersom förmågan att stänga av kortisolunöndringen upphör.

Binjurarna förstoras samtidigt som thymus och annan lymfvävnad förtvinar. Slemhinnan i mage och tarm skadas pga matsmältningen försärmas. I ett skede töms kroppens närings -och energiförråd snabbt. De störda hormonnivåerna orskar oberäknerliga insulin -och sockersvägningar. Små krav kan kännas stressande eftersom känsligheten för stress ökar. Den mentala och den fysiska prestationsförmågan försämras.

3. Utmattning: Kroppens reserver tar slut om stressbelastningen fortsätter.

Binjurarna slutar fungera som de ska, den utmattade blir kronisk trött, återhämtar sig inte trotts sömn och vila. Blödande magsår är mycket vanligt. Om utmattningen är långt gången kan personen avlida. Vanliga symptom på för hög stressbelastning är huvudvärk,lättretlighet,spända muskler,magproblem,sömnproblem och tryck över bröstet. Binjurarna är livsviktiga hormonproducerande körtlar som bland annat reglerar kroppens mineral - vätske -och sockerbalans. De viktigaste binjurebarkhormonerna är aldossteron, kortisol och androgener.

Detta är min lilla historia om min utbrändhet och lite till om stress.

Ny blogg igen! Hoppas att den här får vara kvar.

Jag hade att göra med en idiot sist jag skrev blogg så en del av mina inlägg kommer att vara lösenordskyddade men vill du läsa dom så är det bara att hojta till, så får du kanske lösenordet.

Har inte mycket att skriva om idag så skriver mer en annan dag.

Hej svejs.