Då jag bodde i hus med en kille och hans barn...Det va riktigt jobbigt! 

Det var bara barnen som gällde vi skulle leta efter födelsedagspresenter till hans barn och jag hittade en sak för 20 kronor som jag ville köpa men han tyckte inite att vi hade råd till det eftersom vi var ute och skulle köpa födelsedagspresenter till hans barn...

Varje helg kom barnen i veckorna arbetade han borta och barnen var i skolan...Jag sa ifrån en gång till honom att jag ville att vi skulle vara ensamma denna helg...men då blev han nästan galen och sa: -Vill jag ha mina barn hämtar jag dom, de ska inte du bestämma. De skulle sova i samma säng JÄMT. Så vi fick tränga ihop oss 4 stycken i en 120 säng för att han tyckte att det var så mysigt när barnen låg där...Det fanns ingen tid för han och mig. 

Jag fick inte ha en åsikt. Det var ett under att han och jag blev själva på vår årsdag. 

Mamman ställde aldrig upp. Var barnen sjuka skulle de till oss, skulle hon ha hjälp var det alltid pappan som skulle ställa upp men hon kunde aldrig ställa upp för oss. 

Han va så fruktansvärt snål...barnen hade just inga leksaker för att det var för dyrt. (Han jobbade heltid och hade ganska bra lön). Han betalade inga räkningar för att det var för dyrt. Enda han betalade som han tyckte var viktigt var telefonräkningen & internet. 

Ännu en gång fick jag inte hälsa på mina föräldrar för det kostade med bensin men när han och hans barn skulle åka till hans föräldrar då fanns det plötsligt bensin & pengar. 

Varje jul skulle vi vara hos hans föräldrar för det var bäst för barnen (Aldrig att vi kunde hälsa på mina föräldrar eller att jag fick åka dit över julafton - nä dagen efter skulle vi till mina föräldrar och mamman kom till pappan på förmiddagen på juldagen för att hämta barnen och på kvällen skulle de tillbaka till pappan/oss...

Jag blir så förbannad när jag tänker på det!!! 

Det va inget lätt liv tillsammans med honom och hans barn! Det är absolut inge fel att umgås med sina barn men liksom varje helg som blev till nästan varje dag? 

Det var väldigt mycket mer som hände under dessa år jag bodde där (Ej långvarigt men tillräckligt långvarigt för att jag skulle tröttna).

Usch vilket helvete jag har haft sedan 2009...2008 va ett bra år..2009 inte så bra..2010 va det värsta året ditills. 2011 va ganska bra år. 2012 inte så bra. 2013 blev rätt okej. 2014 rätt okej. 2015 inte så bra. Första halvan av 2016 va väldigt jobbig...Misshandel,skiljsmässa,stor rensning av hemmet, komma i ordning efter skiljsmässan både ekonomiskt och psykiskt. Nu på sistone börjar jag komma i ordning ekonomiskt i alla fall. Men psykiskt vet jag inte om jag kommer ur...

Det är 6 år som jag mått dåligt psykiskt...Läkarna gör ingenting. Jag blev sjukskriven några månader men det hjälpte lite grann och då mådde jag fruktansvärt dåligt jag va totalt nere på botten bara låg i sängen i 4 månader. 

Började må bättre i månad 4...började på en aktivitet...började må dåligt igen för att personen där sa åt mig att jag skulle träna för att må bra, gå på aktiviteten för att må bättre, men jag mådde allt sämre...när jag slutade på aktiviteten och kom tillbaka till min gamla arbetsplats började jag må en aning bättre..började med 1 dag/vecka...gick så i några veckor...började med 2 dagar/veckan...utökade det med 3 dagar/vecka á 5 timmar...utökade det till 7-16 3 dagar/vecka...det funkade i ca 5 månader...gick tillbaka till 3 dagar/vecka á 5 timmar och det funkar helt perfekt. Jag vet inte om jag kommer att klara att gå upp till heltid igen någonsin...det känns jobbigt detta...Jag vill ju jobba heltid men jag kommer inte att klara det psykiskt...då risken är att jag krachar igen och det vill jag inte vara med om igen...Har gjort det 2-3 ggr redan. 

Första gången va 2001 - det kommer jag också att berätta om vid ett senare tillfälle.  

//Mia Mia