Jag förstår inte hur de flesta människor klarar av att arbeta heltid. Jag blir trött på 5 timmar...det är knappt jag klarar det men det fungerar. 

Jag funderar om jag skulle klara av att arbeta 5 timmar/dag varje dag...alltså måndag-fredag. Kanske ett tag men inte i längden. 

När jag mådde som sämst jobbade jag på att gå i pension..att bli sjukpensionär. Det va verkligen tur att jag inte gjorde det då jag idag mår betydligt bättre än vad jag gjort på länge. Men jag är fortfarande inte helt frisk och det tror jag att jag inte kommer att bli heller! Har kämpat med min sjukdom i 16 år nu. Första gången jag fick detta så förstod jag inte att jag va sjuk utan körde på ändå...arbetade skift, det klarade jag inte av så jag sade upp mig och blev arbetslös. Började arbeta igen efter några månader, det fungerade en tid..sen sade jag upp mig därifrån...Blev arbetslös...hittade ett annat ställe där jag trivdes som f*n på. Där arbetade jag från 2007-2008 då företaget gick i konkurs. Hade mycket problem då och umgicks helt med fel folk så jag flyttade till annan ort neråt i Sverige. Men där blev jag sjuk, både av storstadstressen och stressen i hemmet. Flyttade då hem. Började sakta må bättre..Men 2012 blev det samma skit igen! Tvätta,städa,arbeta,ta hand om djuren - fick ingen hjälp av sambon. När jag frågade om han ville hjälpa till smällde han igen dörren rakt framför mig och sa att jag skulle sluta gnälla?? Det va en enkel fråga?!?!?! Usch! Vilket helvete jag har haft. Så skönt att jag är fri från det nu. Nu och för alltid! 

Det finns en person som kommer och hälsar på, på jobbet ibland (Han ska börja hos oss i November har han sagt - får verkligen hoppas att det blir så). Han är så fruktansvärt snäll och sprallig och sånt gillar jag! Enda tråkiga är att han ska prata sport med varenda person han möter på jobbet. Hahaha. Men absolut ingen jag skulle vilja ha ett förhållande med. Vän absolut men inget mer! 

Annars har vi en riktigt härlig sommardag här idag, varma vindar och klarblå himmel med gula höstlöv. 

Har varit helt fantastiskt att arbeta idag. 

Fick reda på igår att en person jag känner är tillsammans med en tant som är 64 år...Själv är han 31...Det är väl lite väl det..Visst kärleken har ingen ålder, men när ens partner är äldre än sina föräldrar då kan man ju liksom tänka till lite tycker jag...Men jag hoppas verkligen att han är snäll mot henne, men det har jag visserligen svårt att tro eftersom han inte har varit snäll mot sina andra partners. Misshandel,ofredande m.m...och polisen gör ingenting. 

Jag ångrar verkligen att jag inte ringde polisen på en gång då misshandeln pågick men man har svårt att tänka i sådana situationer.,,man tänker inte klart och man är rädd. 

Har fortfarande känningar utav misshandeln uppe på huvudet när jag känner där...men ingenting som syns tror jag.

Nu blir det promenad ut i det vackra vädret.

//Mia